Vem var Olle Hagermark?
Sommaren 1939. Orosmolnen hopar sig över Europa och ute på Brattforsheden pågår en febril verksamhet. En stor yta skall kalhuggas, för här ska anläggas ett hemligt krigsflygfält. Arbetet sker med handkraft och med den tidens ”skogsmaskiner”, timmersvans och yxa. För Billerud-bolagets räkning leds arbetet av skogsinspektor Albert Pehrsson. I arbetet deltar även Pehrssons son Olle som apterare (virkesmätare).
Per Olov Pehrsson*, kallad Olle, är född 1917 och uppväxte i Bosjön, dit skogsinspektor Pehrsson med familj hade kommit 1920. Bosjön, en liten ort knappt två mil norr om Krigsflygfält 16, i Färnebo socken och då med postadress Värmlands Brattfors.
*(1942 byter familjen till efternamnet Hagermark)
Vinterhalvåret 1937-38 har Olle genomfört 175 dagars värnpliktsutbildning på I 19 i Umeå som signalist och skidlöpare. Olle som tänker utbilda sig till jägmästare har efter värnplikten påbörjat kompletterande studier vid Göteborgs Tekniska institut (GTI) för att så småningom komma in på Skogshögskolan. Så under ferierna sommaren 1939 är lite praktik inför det framtida yrkesvalet säkert välkommet.
Hösten 1939 är Olle åter tillbaka i Göteborg för fortsatta studier. Men den 30 november inträffar en avgörande händelse som kommer att förändra Olles framtid. Sovjetunionen anfaller Finland och finska vinterkriget tar sin början. Olles son Lars berättade:
Det var under finska vinterkriget han fick inspirationen eller idén till att bli flygare. Skulle utbilda sig till jägmästare men sadlade om. På GTI hade han några finska skolkamrater. En av dom här killarna fick reda på att han hade förlorat, det var bara han kvar, fanns ingen annan levande släkting kvar efter ett ryskt bombanfall. Om jag minns rätt hade i stort sett hela klassen rest på sig som en man och gått ut och anmält sig som frivilliga. Det var den händelsen som inledde den här karriärförändringen för min pappa. Han blev uttagen till någon form av flygutbildning.
Värnpliktig flygförare
Olle som redan innan ”pysslat lite med flyg för sitt högst privata nöjes skull” sökte nu som värnpliktig flygförare. Blev antagen och påbörjade sin grundläggande flygutbildning (GFU) i april 1940 vid reservflygskola III. Efter avslutad grundutbildning beordrades han i november samma år göra grundläggande flygslagsutbildningen (GFSU) vid F 1 och där flyga B 3.
1941 dyker Olle upp i ett reportage från F 1 i bildtidningen Se. Reportaget ”Flygargänget i vardagslag” berättar hur ett svenskt flygargäng på en tung bombflottilj har det i vardagslag.
Befälhavare i B 3:an samt tillika spanare och bombfällare är fänrik Gunnar Engman, 25 år gammal. Signalist är sergeant Lennart Ahlin, civilanställd i Aerotransport som flygtelegrafist – senast på linjen Stockholm-Moskva – och med sina 26 år lagets nestor och den ende gifte. Förare är värnpliktige furiren Olle Persson från Filipstad, studerande vid Göteborgs tekniska institut, innan han anmälde sig som reservföraraspirant. Nu 24 år gammal och en ypperlig produkt av flygvapnets reservflygskolor. Benjamin i besättningen men inte mindre betydelsefull för det är flygskytten vicekorpral Olle Nordström från Västanfors. Han är bara 21 år och älskar flygarjobbet över allt annat. Unga män med stort ansvar och orubblig kärlek till sin betydelsefulla uppgift inom det svenska försvaret.
Olles lillasyster Kerstin berättade om storebrors flygning över föräldrahemmet:
Vet inte om han flög på Brattforsheden, men minns en gång när han kom över hemma i Bosjön, hade väl vägarna häråt, och gjorde några vändor. Jag har ett foto som han tog då. Jag minns också, det var väl 1942 kanske, när han kom hem till Bosjön och skulle vara… men han hann jämt hem innan han fick meddelande att han skulle tillbaka igen. Det var oroligt då.
I november 1941 kommer Olle till F 5 för att utbildas till flyglärare. Något som han sedan tjänstgjör som vid flygvapnets reservflygskolor under 1942 och fram till september 1943.
1949 är Olle tillfälligt tillbaka i flygvapnet. Sju dagars frivillig tjänstgöring på F 13 för provflygning av J 28 Vampire.
Provflygare
1943 anställs Olle Hagermark som provflygare hos SAAB i Linköping.
I ett reportage ”Svenska provflygare arbetar riskfritt” i Teknikens Värld nr 14 1949 berättar Olle att han under sina fem år vid SAAB aldrig varit med om något ”spännande”. Något som dock får anses vara en sanning med modifikation. För redan den 8 januari 1944 hade det blivit ”spänning” i överkant när ett flygplan av typen B 18 A skulle provflygas. Besättningen utgjordes av ingenjör S Lundqvist, provflygarna Claes Smith och Olle Hagermark.
Haveriet orsakades genom ofrivillig flöjling av vänstra motorns propeller omedelbart efter att flygplanet lättat. Flygplanet förlorade dragkraft, vek sig och störtade från omkring 20 m höjd.
Farten kröp sakta ned och strax efter vikningstendensen åt vänster vek sig flygplanet markant åt vänster och påbörjade en roll. Vänster landställ och vänster vinge tog i hustaket vid Gamla Tannerforsvägen 20 och flygplanet tog mark i ryggläge. Omedelbart före islaget drog Smith av gasen men hann inte kupera.
I ett moln av damm lade sig 18102 tillrätta och Hagermark kunde ta sig ut genom signalistplatsens nödutgång. Han gick ett kort stycke längs husväggen och krängde av sig fallskärmen. Det brann då på motsatt sida av flygplanet. Han såg en man på gården och ropade till honom att ringa efter ambulans och brandkår. Därefter sprang han tillbaka till vraket och bröt upp främre huven över Smith, fick av honom fastbindningsremmarna och drog med svårighet ut honom från det trånga utrymmet. Smith var ordentligt omskakad men vid medvetande och klagade över smärtor i ena benet. Hagermark fick hjälp av en tillskyndande person, reparatören Karl Axel Karlsson, med att släpa bort Smith ett stycke från platsen. […] Hagermark återvände till flygplanet och fick loss den delvis fastspände Lundqvist som mycket omtöcknad kröp bort från flygplanet. Karlsson hjälpte nu Hagermark att få Lundqvist i säkerhet.
Saab 91A Safir
1944 beslöt Saab att påbörja utveckling av civila produkter, bl a Safir 91A Safir, ett modernt skol- och reseflygplan i helmetall och med infällbart landställ. Prototypen påbörjades vintern 1944-45 och tisdagen den 20 november 1945 genomförs den första flygningen med Safir med registrering SE-APN. Vid spakarna satt provflygare Olle Hagermark. Under Olles hela flygarliv kom sedan Safiren att bli hans favoritflygplan.
Saab 90 Scandia
1944 påbörjades utvecklingen av Saab 90 Scandia, ett tvåmotorigt trafikflygplan avsett för 24-32 passagerare. Prototypen kunde premiärflygas den 16 november 1946 med Claes Smith och Olle Hagermark som förare. I reportaget i Teknikens Värld berättade Olle om de fortsatta provflygningarna:
Det värsta jag varit med om var när vi provflög den nya ”Scandian”. Vi gjorde enmotorsstigningar med den andra motorn flöjlad, höll oss på lägsta höjd och flög med så låg fart som möjligt, d. v. s. 170 km/tim. Bottenlägsta farten är förstås 162 km/tim, men då viker sig planet, så vi hade bara 8 km/tim att vinka på. Det var lite ruskigt. Men annars har det bara varit roligt …
Saab Scandia var omtyckt av förarna, bl a tack vare de mycket goda lågfartsegenskaperna, men kom fram för sent för att kunna konkurrera med den nya generationens flygplan med tryckkabin. Endast 18 stycken kom att tillverkas.
Yemen Air Transport
I boken ”De tog flyget till medeltiden” beskriver Lennart Andersson en grupp svenskar som under en period kom att bo och arbeta i Jemen, vid den tiden ett av jordens fattigaste och mest slutna länder. Svenska flygare anställdes av Yemen Air Transport för att organisera och utveckla flyget i Jemen. 1951 anlände Olle Hagermark med familj till Jemen och anslöt sig till gruppen. Sonen Lars berättade:
Riktigt hur han kom iväg dit ner, hur pappa fick korn på det där vet jag faktiskt inte. Vet att det fanns en del svenskar därnere tidigare. Inte så många men några stycken. Det kom flera sedan så det var en liten svenskkoloni där.
Flygbolaget i Jemen. Det var kungens eller imamens högst privata bolag. Han hade köpt tre stycken surplus DC 3 eller Dakotas. Dom hade han köpt in efter kriget med den enda tanken egentligen att han skulle mutflyga beduinhövdingar på pilgrimsresor till Mecca. Och det gjorde han. Såg till att, om han inte själv var med så var det i alla fall lagom märkvärdiga prinsar och annat hovfolk som gjorde dom här beduinhövdingarna sällskap och sedan hade han ju sina stamrelationer klara. Det gällde ju då, förmodligen som nu, att ha fler vänner än ovänner. Religionen hade och har fortfarande ett starkt grepp om dom där nere. Så att det var ett jättebra argument att istället för att rida kamelkaravan eller åka lastbilsflak i dagar och veckor, så kunde dom flyga upp på ett par timmar. Det gjorde ju ett stort intryck på dom skulle göras intryck på.
Förutom att flyga ”mutflygningar” kom också Olle att föreslå imamen att låta utbilda egna, jemenitiska piloter. Han fick då i uppdrag att åka hem till Sverige och köpa ett lämpligt skolflygplan. Det blev en Saab Safir som Olle tillsammans med mekanikern Hemgren sedan leveransflög till Jemen.
En flygskola startades för den lilla grupp som klarat inträdesproven. Med Olle som flyglärare och med Safirplanet fick eleverna varva ”skolbänken” med den praktiska flygutbildningen. Olle försökte också lära sig skriva arabiska för att kunna göra i ordning en enkel form av kurslitteratur på arabiska. Tre av eleverna lyckades erövra flygcertifikat och kom så småningom få behörighet att flyga Yemen Airlines DC-3:or.
Flygkapten
1954 återkom familjen till Sverige. Hemkomna flyttade familjen runt i Sverige på olika stationeringar och Olle flög för flera olika bolag, bl a Linjeflyg, Transair och Scanair.
Olle Hagermark avled i april 1980.
